En ny dag

I torsdags gjorde jag med skräckblandad förtjusning mitt sista pass om sjuksköterska på BB. Det har inneburit en enorm press på prestation då man gång på gång blivit tvungen att bevisa att jag faktiskt klarar av mitt jobb. Men efter att jag nu har vårdat cirka tusen nyförlösta mödrar och barn har det blivit dags att packa ihop väskan och lämna kvinnokliniken. Mitt CV kändes förhållandevis ganska tråkigt då jag satt och försökte skriva ihop något vettigt. Men där bland alla jobb inom VLL hittade jag något som kanske, eller inte alls verkade passa mig. 
Efter en dag då jag hade ont i halsen efter att 7 gånger efter varandra har dragit samma typ av information till förstagångs föräldrar, skickade jag in ansökan.  Till Beroendepsykiatriska mottagningen med läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende - och jag tänkte, att det där jobbet kommer jag aldrig att få. Jag har ingen yrkesmässig erfarenhet av opiat och opioidberoende men å andra sidan kunde jag knappt hålla ett spädbarn när jag för första gången klev in på en patientsal på BB.  Det verkade ju lösa sig. 
 
Efter några veckor fick jag svar på ansökan och blev kallad på en intervju, där jag kände mig extremt förvirrad men nickade log och tydligen gjorde den bästa intervjun av alla - för jag fick jobbet.. 
Ett jobb jag än en gång inte hade en aning om någonting. Men vad kunde bli värre än den gången jag stängde in mig i sterilaförrådet och grät på intensiven efter ett trauma och tänkte, DET HÄR KOMMER ALDRIG GÅ. Förmodligen kan ingenting bli värre än den gången. Så jag sa upp mig på kvinnokliniken och sade att om jag någon gång kommer tillbaka, gör jag det som barnmorska. Inte som sjuksköterska. 
 
Efter det lämnade jag in mina två sista uppgifter på höstens genuspedagogik och lärande kurs och blev godkänd. 
Registrerade mig sedan på vårens kurser, inser att jag nu mera är student för trollhättan, skyndar mig att googla vart det ens ligger. 
 
Men det var utan nervositet jag vaknade upp i morse och insåg att jag numera inte är en sjuksköterska på BB som studerar 50% genuspedagogik och lärande.
Nu jobbar jag på beroendepsykiatriska mottagningen med läkemedelsassisterad rehabilitering vid opioidberoende och studerar arbetsledning och gruppvägledning. 
Jag går till jobbet i mina privata kläder och mitt största problem är inte längre en mamma som blöder ut 1500 ml blod i sängen eller ett 27 h spädbarn som vägrar suga fast på bröstet. Utan en man i 40 års åldern som skriker av abstinens så det ekar. 
 
Jag känner mig extremt förväntansfull och helt klart redo för någonting nytt.