Familj

(null)

(null)

Mammas godis

(null)

(null)

I dom glädjande tonerna.

 

I glädjande toner finns en bottenlös sorg. 

Det är där under ett täcke, som det nynnas på en tröstlös sång.

Tårfyllda ögon klara som glas, har stirrat rakt ut i nattmörkret nu ett längre tag. 

 

På stolen framför mig sitter en okänd man, han har styrt ner glasögonen mot näsan och stirrar mot mig med en frågande blick. Jag känner mig ledsen, arg och besviken över den situationen jag blivit tvingad att ställas inför. 

Mina öron är bedövade av ett gråt som har skurit sig in i nerverna, aldrig har en människas gråt någonsin gjort så ont tidigare. Föraktet mot livet kryper upp för ryggraden i samma ögonblick som jag drar det djupaste andetaget mina lungor lyckas förmå sig fyllas. Hur förklarar man med lätthet för någon att livet håller på att ta slut. 

 Om vi inte ska dö nu, när ska vi då dö?

 Utanför fönstret faller små gnistrande oskyldiga snöflingor till marken och fyller vintervärlden med ytterligare liv. Jag önskar så att jag kunde stå där ute, titta upp mot himlen och fånga ett par stycken.... Och jag önskar att resten av snöflingorna kunde bära mig hem. Men idag, finns det ingenting som bär mig hem. 

 Idag finns bara en okänd mans frågande blick och en prestation på förklaring hur vi kunde hamna här där vi är nu. Jag vet inte vilken resa i hela världen som har tagit oss hit och jag vet inte varför vi tvingades åka med fast än vi gång på gång, bad högt om att få kliva av.  

 Allt jag vet är att destination heter primärvården och det är den som ska rädda oss nu. Vi ville till Psykiatrin, men stationen hade stängt. Ansvaret ligger hos någon som heter ingen och hur mycket jag än söker så kan jag inte hitta dit. 

 Men vem är jag att be om rätten av ett tröstlöst liv i en förlegad saga. Hur skriver man vidare på en historia när dom sista orden håller på fylla sitt slut och hur i hela världen gör vi för att tro på oss själva. Nu vet jag hur det känns att vara den sista människan kvar i världen att försöka läka någon annans misslyckande. Men aldrig har jag tidigare varit så emotionellt överinvolverad, att ingenting kan hindra mig nu. 

 Att rida ut en beroendeproblematik i ett lopp som varat i över 30 år innebär en livslång resa som aldrig kommer ta slut, där vi tålmodigt måste ta oss över hinder stora som små. 

Och om vården inte längre tror på dig, vem är då jag att sluta tro? 

 

 Att stänga ner mottagningar i Sverige som ska hjälpa människor med läkemedelsassisterad rehabilitering vid ett opiatberoende är ingenting annat än att sluta tro på den enskilda individen i takt med att den illegala drogmarknaden expandera. Att prioritera bort en sådan stor patientgrupp, är som att göda en större. Säg mig vilka är ni som blundar och hoppas att problemet är borta nästa gång ni öppnar ögonen.