En historia om humanitet och hur det försvann...

Nu ska du få läsa en historia om verkligheten.

Om igår, idag och imorgon.

Om hopp och förtvivlan.

Om livet och döden.

Om Sverige och människor.


Vi läser ofta historier om hur försäkringskassan ger avslag på olika ansökningar gällande assistans. Vi läser om långa kötider på akutmottagningar. Vi läser om sjukskrivna vårdarbetare, nedskärningar och besparingar. Vi läser om när saker och ting inte riktigt utvecklades i den riktningen vi allra mest hade hoppats.

 

Men för att förstå min komplexa historia måste jag först och främst klargöra några saker av stor vikt. En person med en beroendeproblematik i form av opiatmissbruk har utvecklat en obalans i hjärnan när det kommer till belöningssystemet. En person med opiatberoende sitter i slutändan inte i en avskärmad trappuppgång i någon stockholmsförort och skjuter heroin in i venerna för att uppleva en känsla av rus. En opiatberoende människas förmåga att känna rus är förstörd och handlar numera uteslutande om att lindra en fruktansvärd abstinens som uppstått i form av en obalans i hjärnan. - och nej, jag pratar absolut inte om någonting som går att likställa med en vanlig bakfylla på söndag morgon. Jag pratar om någonting mycket värre.


En tisdag för några månader sedan kliver jag in på chefens kontor och behöver begära ledigt med kort varsel.Chefen tittar på mig med en förstående blick och godkänner semesterdagen.

Några dagar senare sitter jag på tåget mot Lycksele för att möta upp min mamma. Egentligen ville hon inte träffa mig. Det var pappa som ringde mig med gråten i halsen och sa att mamma inte mådde särskilt bra. När han sträckte henne luren skakade rösten och i princip det enda hon fick ur sig var ''Elina, det här går åt helvete.'' 

Min mamma hade inte som i historien ovan suttit i någon avskärmad trappuppgång och skjutit heroin. Tvärtom hade hon legat hemma i soffan under flera månader och inhandlat några få illegala droger då ångest och de suicidala tankarna blivit som värst. Detta för att lindra den påtagliga ångesten och känna sig i någon form av ''Normaltillstånd''. Min mamma åt inte särskilt mycket mat längre, hon hade minskat uppemot 15 kg i vikt. Hon kunde inte sova i sitt eget sovrum för ångesten var för påtaglig, egentligen var det svårt att någongång sova överhuvudtaget.

Min mamma är utan sin substitutionsbehandling, utan LARO behandling, utan Buprenorfin. Min mammas kropp och psyke har ingenting att luta sig mot och abstinensen skenar som en häst genom varenda ådra i kroppen. Min mamma befinner sig i en potentiell livsfarlig situation utifrån hennes beroendetillstånd då det kommer till ökad risk för suicid och ofrivillig intoxikation. Min mamma är döende.

Efter upprepade försök att komma i kontakt med ansvarig läkare på vårdcentralen får jag en tid.

Jag möter upp min mamma utanför tågstationen och när jag ser henne är hon i så dåligt skick att hon inte kan stå på sina egna ben utan sjunker ner bredvid bilen. Under 23 år har jag aldrig någonsin sett henne i detta tillstånd, aldrig.

Läkarsamtalet på vårdcentralen tar precis en timme och handlar uteslutande om att ansvaret ligger hos Psykiatrin. Jag är givetvis införstådd, men det finns ett problem. Psykiatrins LARO-program i Lycksele har intagningsstopp och närmaste LARO-program finns i Skellefteå, men där är det också intagningsstopp. Psykiatrin i inlandet har stängt och låst dörrarna för alla opiatberoende patienter den enda vägen in för patienterna är nu att gå via Umeås mottagning. Men där råder även ett begränsat intag och kölistan in är lång och väntan är lång. Endast akuta fall plockas in som småbarnsföräldrar och gravida, resterande får vänta - eller dö. Men det är också en process som i realiteten är praktiskt helt omöjlig.

Nu förstår jag att alla sitter och tänker - varför är det omöjligt? Alla inlandets cancerpatienter sitter och åker 50 tals mil för att få rätt vård och ja! Det gör dom. Skillnaden i kråksången är att opiatberoende patienter som behöver LARO-behandling måste hämta sin substitutionsbehandling 7 dagar i veckan under 3 månader. Sedan 5 dagar i veckan 3 månader. Sedan 3 dagar i veckan under 3 månader, osv. Förutsatt att patienten inte tar upprepade återfall. Som ni då förstår skulle patienter som behöver denna vård behöva pendla 20-70 tals mil varenda dag under flera år då LARO många gånger är en livslång behandling. Då tänker ni att dom kan flytta till en stad som tillhandahåller denna typ av vård? Problemet är bara att statistiken av patienterna lever på socialtjänstens existensminimum och har ingen ekonomisk möjlighet till detta.

I min mammas fall slutade det med att hon fick en medicin utskriven från Läkaren på vårdcentralen som heter Lyrica. En icke narkotikaklassad medicin men extremt populär bland narkomaner. Ett läkemedel som dämpar hennes ångest. Detta läkemedel får hon utskrivet till den dagen intagningsstoppet kommer släppas i Lyckseles psykiatri. Det löjliga i historien är bara den att Lyrica är ett preparat man i LARO-behandling trappas ut på. Det som nu händer är att man istället för att tillhandahålla min mamma en substitutionsbehandling kärrar ner henne i ett Lyricaberoende helt i onödan!


Men den här historien handlar inte bara om min mamma. Den handlar om din bror, dotter, kollega, syskonbarn, partner, farmor eller bara en okänd man som passerar dig på gatan. Den handlar om människovärdet och sättet att osynliggöra det på. Det handlar om alla inlandets beroendepatienter som har blivit berövad på sitt berättigade till vård. Det handlar om humanitetens medmänsklighet och om hur det försvann.

 
 
 
 



1
Peter Andersson

Så jävla bra...