En jul.

 
Det är julafton och jag har lämnat sambons kärnfamilj vid tvåfikat då jag påminns av att verkligheten inte bara är röda julgardiner med nykokat kaffe och flera sorters julkakor uppdukade på fina fat. Det är vid tvåfikat när människor runt om i olika hus tar första klunken av det nykokta kaffet som jag känner kontrasterna och sorgen. 
 
Det är när jag sänker mig ner på huk i ett hem jag aldrig vart i förut framför människor sköra som det tunnaste glaset, jag tar ett djupt andetag. Det är när jag har tagit mig över blod och spya för att sätta mig ner 
 
som... 
 
Jag ser dina tårar där bakom din stela blick som tomt stirrar rakt fram i mörkret. 
Jag kan höra ditt gråt där bakom en evig tystnad.
Jag kan känna din sorg, hur djupt nere den än är.
 
Men jag tittar på dig och jag undrar vad du tänker. 
Vem ska nu rädda dig, när du inte längre kan läka själv? 
Vem ska lyssna på dig, när inget att förtälja längre finns?
Vem ska trösta dig, när förtvivladen är som tygst?
 
 
En julhälsning i ett hem jag aldrig befunnit mig förut, till människor av det sköraste glaset. 
Jag vill stanna här och trösta, men helst av allt vill jag egentligen bara läka dig. 
 
 
Tillbaka tills efter tvåkaffet och en försiktig fråga om hur det är?
Allt jag kan tänka på är hemmet där jag precis smygit mig fram på glas.