Jag vill..

 
 

Kanske är det mitt genuina engagemang av människor som får mig att lyssna obegränsat, när du talar om dig själv. Det känns som att jag inte har någonting att instämma med så därför avbryter jag inte. Jag stirrar ner i botten av min mugg på mitt kalla kaffe och fascineras av hur du för ditt samtal så personcentrerat och med det du beskriver, verkar ha glömt bort hur det kändes.. Just där, just då.

 

Jag vill egentligen inte längre höra på vilken färg du hade på servetterna till bröllopet, jag vill istället höra hur du kändes när du klev upp på altaret och när du sa ja.

 

Jag vill inte lyssna på vilka sånger ni valt till begravningen, jag vill mer gärna höra när du beskriver känslan av att för sista gången säga godnatt.

 

Berätta om rädslan när du tappade bort dig själv i en stor stad i ett land du aldrig besökt förut. Beskriv vad du tänkte, inte bara vad du gjorde.

 

Så ska jag berätta för dig när jag vakade mitt i natten med panikångest och grät. För långt bort för att springa hem, för långt bort för att bli tröstad. Hur jag greppade täcket bredvid mig förkrossad för att jag inte visste hur du kände. När jag insåg att vi är för långt bort för att hjälpa varandra när vi drunknar i känslor vi inte kan identifiera, känslor vi inte kan uttrycka. Hur ensamma vi är..

 

Jag vill berätta om vilket högt pris vi får betala när vi har glömt att lyssna på varandra.

Min tur

 
 
 
Min tur att stå för sommarlikörerna i år, valde att göra 4 st på rabarber, körsbär, lime och zoogodis. 
 
1