Lördag

I torsdags anlände Nellies moster från England för två dagars besök hos oss. Det firades med 1,6 kg oxfilé potatisgratäng kladdkaka och annat gott, följt av ett vetrinärsbesök för hunden och en fika på stan. Ikväll vart de gryta på gårdagens middag och sen gick Viktor iväg på hockey. Nellie passade på att hoppa ner i badet med försenade julklappar från moster och sen såg hon en film, själv satt jag mig ner för att plugga på lite av sjukdomar vi ska kunna i denna kurs dvs demens & frakturer, osv. I morgon bär det av till slalombacken för Nellie och Viktor med en vän till Nellie, själv ska jag promenera till jobbet för en arbetskväll. En ganska perfekt helg med andra ord, som oftast. 
 
 
 
1

Utan en religiös tro

En söndag när tårar faller ner i skolböckerna, döden.. Jag är så rädd för den.

palliativ vård och en analys av ett brytpunktssamtal. Vackra fraser utplockade från avhandlingar och långa artiklar. Tolkningar av min egen självinsikt från ett professionellt perspektiv, för vem är jag på väg hem från jobbet och vad är mina normer och värderingar när det kommer till min egen kropp.

Min kropp är allt och utan den känns det som att jag inte längre kommer vara någonting.

Och vart är jag när jag inte längre är på jorden, skrämmer mig så.

Varje gång jag hanterar döden har jag svårt att slita blicken och undrar vart personen är nu.

Jag är rädd för att dö, rädd för att inte finnas, rädd för de där kalla kylrummet, rädd för att frysa, rädd för likfläckar, rädd för att inte andas, rädd för att inte se, rädd för att vara ensam, rädd för att somna, rädd för att aldrig vakna, rädd för kistor, för jord, för att bli instängd. 

Vad är hopp och mening i en döendes situation, vad finns för tankar och känslor och hur bevarar vi integritet enda in i dödsögonblicket.

Vad är mina känslor förutom rädsla och vad innebär i grunden lidande och vem är i själva verket jag i en livsfilosofi där värderingar påverkar mitt sätt att förhålla sig till livet. Vad är i realiteten döden, utan en religiös tro?

 

 
 
 
 

I de svartaste kulörer

Du skildrade henne i dom mörkaste färgerna, iklädd i de svartaste kulörerna ställd i det ljusfattigaste rummet. Undanröjd från en enda preciös glädjeyttring, i ett ljudstilla utrymme. 
Och du bad högt till den solitära gud om han där någonstans existerade under tiden du saktmodigt avlägsnade blodet från knäskålarna. Samtidigt som du tvivellöst betraktade ett ögonblick av uppgivenhet.
 
Såväl som hon torkar undan ditt bräckliga flöde utav tårar som faller likt droppar mot ärmen. 
Ett beklagande över att du måste vistas här hos mig i denna skymning. 
När jag har förtappat mig själv i en bedriven jakt med för oduglig konstruktion i tron om att hitta mig själv. 
 
Får jag önska förståelse eller begära förlåtelse när dom andra sluter sina ögon. 
Får jag känna mig uppgiven då jag har blivit förorättad.
 
Jag önskar att du inte behövde höra debatten om hur man värdesätter människor i en värld vi 
tror att vi har kännedom om. 
Jag önskar att du inte hade behövt höra överläggningen om hur man förminskar 
människor i en värld vi står helt utanför.