-




Men vem är jag när du..

Visst är det utdragna telefonsamtal från långa distanser om välmening och tillgivenhet, när vi konversa om våra vänner och mindre förtrogna bekanta. Det väcks en förnimmelse av oönskan av samhället när vi leds tillbaka av tiden, och visst smärtar det inuti att se att vissa av er lurades av viss socialitet att stanna kvar där. Är vi en av dom som blundar när dom mindre förtrogna bekanta kämpar i leran med för tunga skor? Har vi blivit en av dom som sätter oss ner på en stol där ovanifrån och gärna tittar på och säger:
-''Fast hon borde trots allt valt en annan väg? Nog tycker man ändå att hon får skylla sig själv'' 
 
och sen slås jag tillbaka till det nattsvarta sovrummet och hör Viktors röst med låg och besviken stämma säga ''Då vill du inte veta, vad min mamma sa'' 
Och under mina anspråkslösa hot smög sig yttrandet fram. 
Med avslut ''Du får aldrig säga, att jag sagt det här. Hon menade det inte''
 
Och om jag bara varit ensam där och då, men inuti mig växte någonting i rasande fart. 
Det var inte bara känslor av ilska, besvikelse, förtryckelse, vrede och en allmän oönskan av ett helt samhälle. 
Det var ett barn. 
 
Men jag vet också att jag var ett barn. Ett problem oönskat av ett helt samhälle, framfött från någonting förbjudet. 
Det där, vi aldrig fick tala högt om men det som knackade en på ryggen efter att viskleken hade rott över styr. 
 
 
 
Men vem är jag när du har fastnat i leran för att du tog på dig för tunga skor? 
Vem är jag när du valde att gå ut, trots att jag sa att det blåste för mycket?
Vem är jag när jag ser på medan du drunknar,för att du valde att simma även fast jag sa att det var strömt?
Vem är jag när du har gått vilse, även fast jag sa ''Kom in, det börja skymma nu''?
 
 
 
 
 
 
 
NÅVÄL! Idag pluggar jag lite, skriver på boken, dricker kallt kaffe, motionerar hunden och väntar på att Viktor ska sluta jobba.