Väntar och väntar

Lägenheten skiner ren och nellie står i fönstret och väntar.. Och väntar.. För ikväll! Ska en kompis från dagis komma och sova över tillsammans med hennes pappa, spännande! 

Panik.

Jag är fast i ett helvete som bara fortsätter att snurra utan respekt och någon form av sympatisk medkänsla för små barn. 
 
Och jag är ensam.. Det finns inga andra barn som dansar kring mina fötter längre. 
Jag vaknar upp i ett ryck och står plötsligt helt utan kläder på sovrumsgolvet.
Det var någon som försökte strypa mig. Jag är helt säker, jag kände hur jag inte fick luft!
Jag kippade efter andan ihopp om att få syret att räcka till. 
Jag andades långa ljupa andetag och insåg att jag faktiskt kunde andas. 
Det fanns inga händer kring min hals.. och jag är ensam i rummet.. 
Jag är ensam och står mitt på rumsgolvet utan kläder och fryser.
Och jag är rädd, rädd för mig själv och för min egen kropp.
Rädd att den inte ska ge mig tillräckligt med syre..
Rädd för att dö..
För jag är sjuk! 
Extrem astma, en stor tumör i lungorna, blodproppar, eller vätska. 
 
Jag gråter över min dödsdom och jag förstår ingenting.
Vad är det som händer och varför kan jag inte längre lita på mig själv och min egen förmåga att andas?
Och vad händer om jag somnar nu..
 
Den natten somnade jag gråtande med mamma i sängen till meningen
''Det kommer kännas enklare sedan, det är mycket nu när Alexandra flyttat ut''
...Jag var 14 år och hade hela min värld på mina axlar. 
 
Jag försökte övertala min mamma i veckor om att jag faktiskt var SJUK! jag hade en lungsjukdom och jag ska dö, för jag kan inte andas. Men hon visste hela tiden och tillslut förstod jag att felet satt inte i mina lungor, utan i mitt huvud. 
 
Jag hade fått min första panikångestattack och utan att överdriva, kändes det som om jag var nära på dö. 
 
 
 
 
Igår när jag och Viktor satt och såg på biggest loser är det en i programmet som ofta får panikångestattacker. Pulsen stiger på mig själv, för jag vet exakt hur det känns. 
Jag vänder mig om mot Viktor och frågar ''Har du upplevt det där? 
''Nej aldrig, bara haft ångest inför saker'' svarar han
''Det är en stor skillnad'' .. säger jag
''Har du'' frågar han 
''När jag var yngre, men inte längre'' Berättar jag. 
 
 
Nu vet jag, det är när man tappar förmågan och styrkan man förlorar kontrollen. Och när man förlorar kontrollen kan man inte längre vara kapten på sitt eget skepp. Då faller man och tillslut druknar man i sitt egent hav. Då känns det exakt såhär, man får inte tillräckligt med luft iföljd av ren panik. 
 
Sen uppstår en enorm ångest baserad på okunskap om sin egen kropp, ensamhet och förtvivlan
 
 

Idag

Dagens träning!