En nyförlöst mor får visst TÄNKA så.

Och så står jag och borstar tänderna och ser på mig själv framför samma badrumsskåp, i spegeln. Annorlunda den här gången och tänker tillbaka på då. Nu är inte ögonen sådär tårfyllda ansiktet knallrött kroppen sådär mager. Jag biter inte ihop käken i ren ilska och jag tvättar inte bort sminket och sköljer av ansiktet för att snart orka gå ut, igen. Ut i rummen som är fyllda av människor som har kommit till det här fina huset som ligger en bit utanför stan uppe på en kulle, lite vackert beläget. Jag känner inte dom här människorna, jag känner inte det lilla knytet där nere som skriker högt rakt ut och är hungrig medans hennes far vaggar henne i famnen, jag känner inte heller mig själv. 
 
..Jag hör mitt namn som frågar vart jag är, jag blir så less och biter ihop käken så hårt av ren ilska. 
Varje cell i min kropp skriker också, varje cell i min kropp krigar efter syre och skriker rakt ut efter en längtan om ensamhet, tysthet..
 
Och om du inte vaggar ditt lilla knyte tills armarna inte orkar mer kommer någon att trampa på dig. och om du lämnar ditt lilla knyte i mer än 3 sekunder kommer någon att ifrågasätta vart du befinner dig. 
 
Hur långt kan jag ha hunnit? När jag sitter där inlåst på toaletten och egentligen önskar att jag hunnit till andra sidan jordklotet. Sen skriker cellerna i takt med det lilla knytet på nedervåningen. Själv är jag inlåst på övervåningen och funderar hur jag ska orka ta mig ut till middagen, sen måste jag amma.
 
Kom igen Elina, sträck på dig och torka tårarna från kinden och gå ut till de där människrona du inte känner och låtsas känn dig själv. Va självsäker, res på dig sluta gå på knä, det blir bara lättare att sparka på dig. Sånt utnyttjar alla människor det är bara att lära sig. När någon ser en liten människa sträcker dom 
per automatik på sina egna ryggar lite extra. 
 
Jag har aldrig sett någonting värre än det jag såg i spegeln då. En nyförlöst mor med ett skrikande knyte och runt om mig fanns en massa andra mödrar...
 
 
 
1