8 jan

 
 

Då var det ett nytt år och ytterligare ett att lämna bakom sig. Ett år som jag kan summera enligt de planer jag hade. Efter att sedan examen kämpat med att studera fristående kurser för att få upp mina högskolepoäng, kom antagningsbeskedet.

 

Jag hade bara ett mål, att ta mig in på barnmorskeprogrammet. Det var egentligen det målet jag har haft sedan jag gick gymnasiet och slet med studierna samtidigt som man ammade en 2 månaders bebis och hade humörsvängningar som alla andra 16 åringar.

 

Men att endast söka in till barnmorska kändes inte säkert trots att jag kände mig ganska säker med min prestation. Som andrahandsval lade jag ambulanssjuksköterska, för jag kan fortfarande minnas hur jag drömde om det som barn. Men hur duktig folk i min omgivning varit att påpeka min längd (156 cm). Att jag inte är världens elitidrottare och ingen vidare duktig chaufför med tanke på att jag tog mitt körkort då jag var 22 år efter att ha sparat ihop till det själv med CSN, småbarn och allt vad livet innebär.

 

Men efter två års vikarierande på intensiven kan jag också komma ihåg hur duktig mina kollegor och chef tyckte att jag var. Det var bara två år men jag hade under den tiden (Turen eller oturen) att bevittna oerhörda trauman som många efter flertalet år i yrket aldrig fått varit med och sett. Jag backade aldrig i pressade situationer utan agerade realistiskt och fick alltid bra med beröm efter diverse insatser. Även om jag bara var 19 år kan jag minnas tillbaka på att jag hanterat tragiska trafikolyckor och dödliga utgångar på barn och vuxna på ett väldigt professionellt sätt.

 

Men jag kan också komma ihåg hur undersköterskor som arbetat i 50 år på BB lägger handen på min axel efter att jag skenat mellan mammor och barn en hel förmiddag. Med blodpåsar, vätska, blodprover, bindor, nappflaskor och hur dom beundrar mitt arbete. Jag kände mig väldigt hemma i kvinnosjukvården och få gånger har jag känt mig så koncentrerad i mitt arbete som när jag lyfter på filten för att bedöma ett spädbarn på 6 h.

 

När antagningsbeskedet från universitetet kom, var jag andra reserv på barnmorskeprogrammet.

Jag vart lite besviken eftersom mitt mål var att bli antagen på första urvalet. Men ändå... En liten lättnad. För att jag fortfarande hade möjlighet att välja. Jag hade därmed blivit antagen till ambulanssjuksköterska. Det dröjde inte länge innan universitetet ringde och erbjöd mig en plats på barnmorskeprogrammet och efter några veckor ringde även chefen från kvinnokliniken och ville intervjua mig för att ev betala min utbildning. Jag hade blivit erbjuden en betald utbildning till barnmorska året innan och skrivit kontrakt, men sa upp detta. Såklart blev jag väldigt smickrad och sedan hade jag beslutsångest i en månad. En betald utbildning betyder cirka 100.000kr mindre i studielån. Dvs att utbilda sig till ambulanssjuksköterska är rena minus affären. Det som gav mig minst lika mycket ångest var att jag året innan (Dvs direkt efter min sjuksköterskeexamen) blivit erbjuden betald utbildning till IVA sjuksköterska och fast anställning i Övik, men även där tackat nej.

 

Jag vägde alla alternativt fram och tillbaka, funderade över körkunskaper, min fysiska förmåga och arbetslivserfarenhet. Sen bestämde jag mig för att det ena inte behöver utesluta det andra.

Jag har lovat mig själv att vara blåljuspersonal och förlösa barn i mitt yrkesliv, om det så är det sista jag gjorde. Jag tackade nej till barnmorska och bestämde mig för att börja bli ambulanssjuksköterska.

 

Jag kan fortfarande komma ihåg mitt första pass på gymmet längst bak på ett gruppträningspass för styrketräning och uthållighet. Jag tror jag använde mig av 1 kg vikter passet igenom och kunde inte göra en enda armhävning på tå. Men jag bestämde mig att ingen kan väl bli sämre. Idag står jag längst fram och kan nästan påstå att jag är en utav dom som är där ofta och tar höga vikter. Armhävningarna? 15 stycken. Så det bevisar alltså att det man inte är bra på kan man definitivt träna upp och nu när utbildningen startar blir det bara att trappa upp träningsschemat och bilkörningen.

 

Men jag är tacksam att jag gjort mitt år inom psykiatrin som jag lovade mitt eget CV, mina kommande arbetsgivare men framförallt mitt eget bemötande inför patienter.

Det finns få saker som berört mig så mycket som alla opioidberoende patienter jag träffat. Kanske är det för att jag själv vuxit upp med opioidberoende föräldrar, eller är det för att jag har försökt att se på dessa människor med ögon som få människor har förmåga att göra - med ödmjukhet.

 

Det känns oerhört tråkigt att lämna sprututbytesprogrammet, en verksamhet jag varit med och byggt upp. En verksamhet som jag vilken tid på dygnet som helst skulle kliva upp inför 100 tals människor och argumentera för. Det är med ren och skär stolthet som jag delat ut varenda spruta, kanyl, blandkopp, stasband och plåster.

 

Den tjänsten jag besitter nu är nästan unik som sjuksköterska. Jag är en av få sjuksköterskor i Sverige som har roterat mellan LARO behandling och sprututbyte och motargumenten har varit många. Det har varit långa möten med chefer, läkare och sjuksköterskor innan man har vågat tro på att det vi gör är rätt. Och jag är övertygad om att det sättet som jag har jobbat, är framtiden.

 

Det gör det extra ledsamt att om två veckor låsa kontoret för sista gången. Men klockan tickar och jag har en tid att passa...

 
 

Livet

(null)
(null)
Konferens i Uppsala 
(null)
Vin på Kungsholmen 
(null)
Klinikfest med psykiatrin 
(null)
En helg på hamnmagasinet 
(null)
En vanlig dag 
(null)
En promenad i Uppsala 
(null)
Första disco
(null)
En semester 
(null)

Stockholm 

Fjällvandring och fiske

Nellie valde årets sommarsemester, fjällvandring och fiske!

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)

(null)