När jag tänker på alla Bim

Jag tror alla av oss som sett dokumentären  ''36 dagar på gatan'' via SVT play av fotografen Christoffer Hjalmarsson, kommer ihåg Bim.

En ung kvinna som driver runt i stockholms innerstad i jakten på nästa kick heroin, eller att några timmar senare undvika att bli liggandes inne på en smutsig toalett och kräkas med smärta som värker enda in i benmärgen och ångest av misslyckande. Hur man väljer att vinkla situationen överlåter jag i betraktarens ögon, men jag vet vilken jag väljer.
 
Jag tror också att dom flesta av oss kommer ihåg Bim och Daniels drömmar. Hur dem i den djupaste sorgen ändå försökte föreställa sig ett liv i frånvaro av droger. Ett dröm om ett liv som komma ska kräva mycket av två individer för sjuka att lösa befintliga problem själva.
 
Sveriges drogpolitik i utvecklingskurva dom senaste 30 åren, lyser med sin frånvaro. Samtidigt är Bim (28 år) i destruktivt försök att komma åt nästa dos heroin, en resa som vilken gång i ordningen kan bli hennes sista. Men Bim, är långt ifrån ett hopplöst fall.
 
Att behandla patienter med beroende är inte som att reponera en fraktur i nedre extremiteten prehospitalt för att sedan gipsas på akuten och blir relativt återställd efter några veckor. Problematiken hos svåra beroendepatienter är mer komplex än så, oavsett hur enkelt det är att vinkla huvudet på sne och beklagande säga att ''Missbrukare är så svåra att behandla, det känns inte som om man kommer någon vart''
 
I skuggan av solljuset, har jag mött många människor som Bim. Dom personerna som oavsett hur man vänder och vrider på det, bedöms för sjuka för att få vård. Människor som varje dag ställs i utkanten av ett redan dysfunktionellt samhälle för att dö. För att bli ytterligare en procent i sveriges moraliskt förkastliga statistik var gällande dödlighet hos narkomaner. En Siffra som med obehag återspeglar hur politiken som förts helt enkelt håller lägst kvalité i hela Europa.
 
Om du likt jag även sett avsnittet av Ekdal och Ekdal, vet vi också att Bim tillslut fick rätt behandling i form av substitution.
 
Men jag tänker fortfarande på alla Bim där ute som inte fick den möjligheten.

Jag tänker på alla Bim som varje dag dör i vårdkön påväg in i rätt behandling, men som aldrig fick chansen att nå fram.

Jag tänker på alla dom som väntat i flera år i en växande kö, men gång på gång prioriteras bort.

Jag tänker på alla dom barnen som vaknar varje morgon med att mamma inte orkar kliva upp från sängen för hon är för abstinent. 

Jag tänker på alla mammor som måste prostituera sig när barnen somnat för att ha råd med hyra och att kunna kliva upp på morgonen.

Jag tänker på alla dom människor som systemet har tappat, dom som har fallit igenom skyddsnätet. Dom utan fallskärm...